Varför skrev jag inte mer den söndagen?Jo för jag blev avbryten precis i fångandet av dagen - telefonen ringde. Det var min systers man som meddelade att min mamma hittats medvetslös i sin säng!
Jag skrek rakt ut. Efter samtalet grät jag , skrek jag, hamrade på kuddar, gick i chocktillstånd. 130 mil bort från henne!
Flög upp till Umeå några timmar senare. Ensam, tom och med ett stort hål i hjärtat. Skulle hon klara sig? Hon hade fått en stroke hade de konstaterat. Min fina snälla rara mamma! Och jag som var sur i telefonen i gårkväll. Jag blev stött över att hon inte hörde vad jag sa! Varför detta skit! Min dotter i chock men hon stannade hemma, ville inte med.
Några timmar senare går jag in i sjukhusrummet där min mamma ligger i sängen på sidan och ser ut att sova. Jag bara älskar henne så mycket och det gör så jäkla ont att se henne så här.
Sedan följer dagar nätter sekunder minuter av hopp och förtvivlan. Skuld, sorg, kärlek, ilska, ensamhet, glädje, tacksamhet. En Gazpacho av känslor. Jag vill göra henne frisk! Läser allt jag kan, ber allt jag kan, pratar med alla som kan tänkas kunna. En intensivavdelning. Kontroller görs, stabila värden. Men medvetandesänkt.Ibland "vaken", kan inte röra höger sida alls, viftar med vänster arm, tittar , kanläsa det jag skrivit på en servett, skrattar men ändå borta.
Jag sa till henne att jag älskade henne och hon svarade : detsamma. Jag såg in i hennes blå kloka ögon när de var öppna och fylldes av hennes goda värme men också den svåra plåga de visade. Hon hade nyss opererat sina ögon så hon såg bra innan detta hände, fått ny övre tandrad , ny kappa och livet var på topp. Varför??
I 3 månader är jag och min syster och alla runt oss i detta instabila och frågande tillstånd. Sedan dör min mamma på sjukhemmet i Sävar. Jag hinner inte upp. Slut. Tomt. Vi har mött ett stort antal människor inom vården. En del som inte borde jobba där och andra som varit som jordens änglar. Mamma fick blodförgiftning pga skitig nål och blev ännu sämre efter det. Hon kunde inte protestera när de hade svårt att hitta blodkärl och stack och stack. Hon kände smärta menkunde inte uttrycka den... Det jobbigaste var att stroken tog i Thalamusområdet och hon tappade förmågan att med egen maskin och vilja röra sig och prata. Fånge i sin egen kropp. Jag masserade med aromoljor, gav reiki, sjöng, tryckte på akupressurpunkter, lät henne lyssna på Cd med pling plong musik. Vakna mamma! Men hon vaknade inte mer.
Älska mamma medans du har henne. Älska de som är viktiga för dig medans de finns där. Strunta i småsaker. var inte rädda för närhet och uttryck din kärlek till de du vill ska veta att du tycker om dem. Livet är kort-lev det! Stressa inte så du glömmer vad som är viktigt för dig! Var nära din kärna. Och förlåt dig själv och andra.
Mamma, mormor
Tack för allt!
Du gav oss den vackraste gåvan
Ditt hjärta slår vidare i oss.
Med de tankarna har jag nu gått en Doula utbildning. Jag vill hjälpa , vara stöd när liv blir till.
Liv och död är så nära. Döden påminner oss att vara i livet. Ta vara på det medans vi är i det. Vårda och värna om det. Om naturen, om allt levande.
Fick en länk om död häromdagen. Svårt att läsa och prata om ... http://www.dyingconsciously.org/
Jag vill vara med om att vara i närvarandet, i det som är livet. Det som är verkligt och det som är beröring och närhet. Det som är kärlek och värdighet. Doulans jobb är allt det. Efter en helgkurs med en superduktig Doula, Xana De Silva, är jag imponerad av deras arbete och önskar jag hade haft en Doula med mig på min egen förlossning.
Jag längtar....
