VARDAGSLIVET

Denna tanketext kom från min kära vän Birgitta idag till min email.


Vad tror Du om att leva livet baklänges ?

Man skulle starta med att dö och få det överstökat.

Sen vaknar man upp på ett ålderdomshem och

Får det bättre och bättre för var dag.

Man blir så småningom för pigg för att vara där

Och får sin pension.

På sin första arbetsdag får man en guldklocka.

Sen arbetar man i 40år tills man är ung nog att dra sej tillbaka från arbetsmarknaden.

Man dricker och festar och förbereder sej

På att ta det lugnt.

Sen är man i grundskolan,blir ett barn,leker.

Har inga förpliktelser till man blir en baby…

De sista månaderna tillbringar man flytandeRunt i ett fint lyckorus.

Där finns centralvärme,roomservice mm.

Och till sist försvinner man från denna värld i en orgasm.

Idag har jag haft möjlighet att studera livet på olika vis.


Till expempel när jag satt och tittade på folk som cyklade förbi mig där jag satt på ett glasscafé med min goda latte, tänkte jag på bilder jag såg.
Hur olika folk använder foten och fotleden när de cyklar. Det såg så roligt ut.
Har inte tänkt på det förut. Kanske för att jag satt själv och njöt i solen. Närvarande i stunden. Och inte i ett samtal med någon eller läsande en tidning. Nästa gång har jag med mig kamera och kanske något händer. Kanske jag får en tillsägning om inte annat.Paparazziblåtira.

Har kompletterat till DI idag. Magisterprogram i Barn och ungdomsprogramproducent för TV och Radio. Jäklar i lådan vad stressigt det blev. Har ju inte ett färdigt CV. Med betyg och intyg från mitt innehållsrika långa liv! Slött och lite nonchigt kanske att inte fixat det tidigare. Eller en liten outvecklad och försynt rebell som får utlopp.

En kille som är studierektor i Eskilstuna där jag jobbade hade sin telefon vidarekopplad till sin mobil. I hans mobil svarade en kvinna..
- Han har varit på förlossning , han har fött en baby.
Vad? Jag stod still i tankeverksamheten ett slag, eller tvärtom alla miljoners hjärnceller var aktiverade. Försökte få ett sammanhang.
Jaha, jag förstår.
Du får ringa honom hemma, sa hon. Och pratade om att han sköter det där.
Jaha, är han hemma. Och vad sköter han.Men vem pratar jag med då. Är det på hans jobb eller, nä men jag hör en baby skrika.
Så klack det till i någon grå omkopplings central och jag frågade om hon var mamman? Till babyn?
Jaa, sa hon lite svagt men ändå lättat.
Men Grattis! Sa jag då. Och allt det där.
Sedan ringde jag fadern hemma och fick höra om en utdragen förlossning som slutade i kejsarsnitt. Och att mamman förlorat mycket blod. Och att av förståeliga skäl så var ju inte mitt brådskande ärende främst i pannloben nu.

Och jag tänkte på det som nu också blev ett annat minne för mamman.
Hur hon precis efter en makalös insats, en livsavgörande och viktig prestation med förlossning/kejsarsnitt tvingas prata med en angelägen och stressad kvinna som söker ett löjligt intyg.
Men så småningom upptog jakten på det löjliga intyget igen. Så var det med det. Vet inte om allt kommit in. En hel kunskapsröra är det.
Nu får jag åtminstone ordning på den . AnnetteBukett kram P.S Bilden överst är min zinkbalja som står på balkongen med lite vatten i./ds

Några månader senare

Varför skrev jag inte mer den söndagen?Jo för jag blev avbryten precis i fångandet av dagen - telefonen ringde. Det var min systers man som meddelade att min mamma hittats medvetslös i sin säng!


Jag skrek rakt ut. Efter samtalet grät jag , skrek jag, hamrade på kuddar, gick i chocktillstånd. 130 mil bort från henne!


Flög upp till Umeå några timmar senare. Ensam, tom och med ett stort hål i hjärtat. Skulle hon klara sig? Hon hade fått en stroke hade de konstaterat. Min fina snälla rara mamma! Och jag som var sur i telefonen i gårkväll. Jag blev stött över att hon inte hörde vad jag sa! Varför detta skit! Min dotter i chock men hon stannade hemma, ville inte med.


Några timmar senare går jag in i sjukhusrummet där min mamma ligger i sängen på sidan och ser ut att sova. Jag bara älskar henne så mycket och det gör så jäkla ont att se henne så här.



Sedan följer dagar nätter sekunder minuter av hopp och förtvivlan. Skuld, sorg, kärlek, ilska, ensamhet, glädje, tacksamhet. En Gazpacho av känslor. Jag vill göra henne frisk! Läser allt jag kan, ber allt jag kan, pratar med alla som kan tänkas kunna. En intensivavdelning. Kontroller görs, stabila värden. Men medvetandesänkt.Ibland "vaken", kan inte röra höger sida alls, viftar med vänster arm, tittar , kanläsa det jag skrivit på en servett, skrattar men ändå borta.

Jag sa till henne att jag älskade henne och hon svarade : detsamma. Jag såg in i hennes blå kloka ögon när de var öppna och fylldes av hennes goda värme men också den svåra plåga de visade. Hon hade nyss opererat sina ögon så hon såg bra innan detta hände, fått ny övre tandrad , ny kappa och livet var på topp. Varför??

I 3 månader är jag och min syster och alla runt oss i detta instabila och frågande tillstånd. Sedan dör min mamma på sjukhemmet i Sävar. Jag hinner inte upp. Slut. Tomt. Vi har mött ett stort antal människor inom vården. En del som inte borde jobba där och andra som varit som jordens änglar. Mamma fick blodförgiftning pga skitig nål och blev ännu sämre efter det. Hon kunde inte protestera när de hade svårt att hitta blodkärl och stack och stack. Hon kände smärta menkunde inte uttrycka den... Det jobbigaste var att stroken tog i Thalamusområdet och hon tappade förmågan att med egen maskin och vilja röra sig och prata. Fånge i sin egen kropp. Jag masserade med aromoljor, gav reiki, sjöng, tryckte på akupressurpunkter, lät henne lyssna på Cd med pling plong musik. Vakna mamma! Men hon vaknade inte mer.

Älska mamma medans du har henne. Älska de som är viktiga för dig medans de finns där. Strunta i småsaker. var inte rädda för närhet och uttryck din kärlek till de du vill ska veta att du tycker om dem. Livet är kort-lev det! Stressa inte så du glömmer vad som är viktigt för dig! Var nära din kärna. Och förlåt dig själv och andra.

Mamma, mormor

Tack för allt!

Du gav oss den vackraste gåvan

Ditt hjärta slår vidare i oss.

Med de tankarna har jag nu gått en Doula utbildning. Jag vill hjälpa , vara stöd när liv blir till.


Liv och död är så nära. Döden påminner oss att vara i livet. Ta vara på det medans vi är i det. Vårda och värna om det. Om naturen, om allt levande.
Fick en länk om död häromdagen. Svårt att läsa och prata om ... http://www.dyingconsciously.org/

Jag vill vara med om att vara i närvarandet, i det som är livet. Det som är verkligt och det som är beröring och närhet. Det som är kärlek och värdighet. Doulans jobb är allt det. Efter en helgkurs med en superduktig Doula, Xana De Silva, är jag imponerad av deras arbete och önskar jag hade haft en Doula med mig på min egen förlossning.


Jag längtar....